Jag har mer än en familj

Jag har precis gått hem från min morbror och hans fru. Fast dom är mer än morbror och moster. Dom är det som utanför min direkta familj var min trygga punkt under min uppväxt. Dit jag gick minst en gång i veckan under alla år i Lidköping. Ibland gick jag bara dit, öppnade deras vitrinskåp fyllt av böcker och satte mig i soffan i några timmar. Sen gick jag hem utan att knappt ha hälsat. Andra gånger, kanske mer ofta, hämtade jag deras barn på dagis och sen gick vi hem och hängde. Deras barn är så mycket mer än mina kusiner. En av dom pratade med fyra personer; mamma, pappa, moster och mig. Uteslutande. Jag har bytt blöjor och gjort välling och läst godnattsagor. Tröstat när dom har slagit sig, borstat tänder och lekt tafatt. Dom har älskat mig och kramat mig och somnat i mitt knä under perioder i mitt liv när annat har varit skitjobbigt.

När min morbror och hans fru gifte sig var jag tretton och deras äldsta son tre och han var med mig hela kvällen och natten och morgonen. Jag minns att han vaknade vid tvåtiden och längtade efter mamma. Då satte vi oss i soffan och tittade på Aladdin och han somnade i mitt knä efter tre minuter. Vi pratade om det ikväll och ingen av oss tycker att det var nåt konstigt. Det var mig han ville vara med när han inte var med sina föräldrar. Idag är han arton och drack öl till middagen och han ville fortfarande sitta bredvid mig. Det tycker jag är fint.

Det den familjen gav mig, ger mig, är villkorslös kärlek utanför min direkta familj. Där blev jag alltid lyssnad på och där är jag alltid välkommen. Om jag får familj i framtiden så vill jag att mina barn ska ha några såna personer i sitt liv. Andra vuxna som älskar dom och bekräftar dom och som dom litar blint på. Jag är helt övertygad om att det har gett mig en trygghet och säkerhet jag inte hade haft annars.